Fäboden


 

Fäbostugan, Bäckaskog, som även kallats Olov-Ottos, ligger alldeles under kanten av Blaikfjället. Vägen till Bäckaskog var lång. Varje vår, när snön smält och skolan slutat, var det dags att "buför" med kor och smådjur. Mamma var vår bopiga Under de första åren som jag minns, gick vi över Svartklippen. Senare bröts en väg, Idiotvägen, väster om Tvåtjärn upp till Kallkällmyra. Då kunde vi använda häst och vagn stora delar av vägen. Strax före Kallkällmyra lastade vi om och använde ett släp.Med skräck och förtjusning mindes jag, hur det kändes att vada över Fjällån fylld till brädden av isvatten. Vi mindre barn fick hålla i kanten på släpet men inte sitta upp. Risken att släpet skulle välta i den strida vattenströmmen var påtaglig. (Se kartan längst ned på sidan.)

Mamma och mina bröder gick tillsammans med djuren. Djuren som stått en hel vinter i varm och mörk ladugård var muntra och ivriga att få komma på sommarbete. Det gällde att hålla styr på kreaturen. Ingen fick komma på avvägar och alla skulle på ett eller annat sätt tvingas ned i Fjällån eller bäras över.

Äntligen kom vi till ladan vid skogsbrynet och såg den lilla grå stugan, det kändes som att närma sig en helgedom. Vi var framme efter många timmars färd! Här skulle vi vara tillsammans hela sommaren. Besöken var glesa. En och annan fiskare passerade emellanåt. Men under hjortronsäsongen hände det till och med att vi hyste nattgäster.

Den lilla grå stugan, Bäckaskog, har renoverats med varsam hand av min storebror Ola. Den gamla ladan vid skogsbrynet är borta nu. Ola, som också är borta, såg också till att ladugården renoverades och den är i dag i gott skick.

Jag återkommer senare till livet på fäbovallen.

 

Vår fäbostuga är unik för oss som växte upp där. På bilden sitter min storebror Ola och kokar kaffe i den öppna spisen, som är fäbostugans enda eldstad. Det finns endast ett rum med två väggfasta sängar och naturligtvis "skôttsänga" som drogs fram vid behov. Fäbon är även möblerad med en väggfast bänk med monterad separator, väggfast bord och köksskåp och träbänkar som sittplatser. Stolar finns inte.

Tapeterna på väggarna är precis som mycket annat unikt. Det är tidningar som fraktats upp från byn och klistrats fast. Även taket har tapetserats med tidningar. Vi kan än i dag läsa om andra världskrigets nyheter och vad som tilldrog sig i Sverige under vår tidiga barndom.

Varje annan ledig yta i rummet, där det var möjligt att skriva, finns vardagens glädjeämnen och bekymmer nedteckande. I synnerhet är det vi barn som fört dagbok över livet på fäbovallen.

Livet på fäbovallen

Fäbodlivet hade sina speciella rutiner. Jag vill gärna berätta om våra rutiner och min och mina syskons sommarlov.

Så snart skolan slutat för våren blev det dags att "dra till fjälls" (buför). Det ger inte någon likhet med dagens sommarstuguboende.

Alla gårdens djur, djur som grannar passade på att hyra in för sommarbete, barn, förnödenheter som kläder, tändstickor, salt, socker, kryddor och framförallt mat skulle fraktas den dryga vägen upp mot fjället. På fjället eller i dess närhet fanns minsann inte några affärer.Mamma och mina äldsta syskon tog djuen genom skogen. Vi andra följde Pappa och hästen.

Färsk mat fick vi genom att hämta bäckröding från bäckar och tjärnar. Smör, ost och mesost producerade vi själva och som sagt, torrskaffning som bröd och mjöl fanns med vid flytten.

Rutiner

En vanlig dag såg ungefär ut så här. Mamma gick som vanligt upp tidigt för att mjölka korna. Jag älskade att gå med till den lilla "lagårn", där kossorna ännu inte vaknat ordentligt. Där var harmoni, kornas idisslande och jämna andetag. Även den varma lagårdslukten var harmonisk. I egen takt reste sig den ena kossan efter den andra för att bli mjölkad. Harmonin och trivseln mellan mjölkerskan och kossan var påtaglig. Mjölkstrålen sjöng varje gång den träffade mjölkbyttans kant.

Efter avslutad mjölkning, vård av juver och hud var det dags att låta korna komma ut. Lagården städades och korna, med skällkon i spetsen, gick sakta längs fäbohagen och upp till skogskanten.

Någon av oss barn tog hand om kossorna och förde dem på bete in i skogen. Vi var vad man på mitt språk kallades "getare"

För bopigan började dagen tidigt. Barnen skulle ha mat. Mjölken tas om hand och separeras. Den separerade mjölken sparades för vidare osttillverkning och av grädden kärnades smör. Vi hade en vanlig handseparator som vi vevade som sjutton.Smörkärnan var av trä och smörkärningen sköttes också för hand. Osten ystades utomhus vid "mesekoja". Av den rikliga vasslan kokades mesost. Det tog en hel dag att röra ned en "mese". Bopigan var ständigt sysselsatt. Ungefär varannan dag gjorde bopigan ost och mesost. En gång i veckan producerades smör. Eftersom vi hade lånade kossor kom ägarna då och då och hämtade sina produkter. Det var korta besök och inte upphetsande på något sätt. Det var mycket slitigt för min Mamma.

Under dagen brukade kossorna komma hem för att vila och i någon mån befrias från myggplågan. Senare under kvällen låstes korna åter in i lilla fähuset. Eller som vi sade, att vi bjeste korna och mjölkade på nytt.

Barnens fria och vilda liv

Vi i familjen var hänvisade till varandra. Det var långt till grannar om det nu överhuvudtaget fanns några. Vi hade inte något torftigt liv i vad avser ansvar och kreativitet.

Vilka föräldrar i dag utrustar sina barn med kniv, såg, yxa, hammare och spik. Det var liksom en növändighet för att kunna delta i livet på fäbon. Vi hjälpte till med veden, hämtade ris i den unga björkskogen för att göra kvastar och björkvispar, hämtade näver och gud vet allt. Våra leksaker tillverkade vi själva av kottar, bark, näver och potatisar. Men vi hade roligt.
Vi byggde kojor i skogen. Omöjliga att hitta för utomstående! Byggde små kraftverk i bäcken och hade en krigsarmada med brinnande skepp, som flöt omkring i vattnet. I några gamla skor tände vi en liten brasa och och lät skeppen flyta nedåt bäcken. Fantasin hade inte några gränser.